Miss Kylinge är på besök. Hon behövde hjälp med att skriva ett dokument på datorn. Blekinges stolthet har många talanger men datorer är inte en av dom. Nu serverar jag vaniljglass med jordgubbar. Gott. Men min älskade väninna är bara halvglad. Hon har nämligen hittat en Ida Sjöstedt-klänning som var slut i hennes storlek. Miss Kylinges briljanta lösning på detta dilemma är att banta. Hon är listig det lilla livet.
Arkiv för november 2009
Miss Kylinges briljanta lösning
30 november 2009 kl 21:08Jag blundar och skäms
30 november 2009 kl 18:05Ser på ”Hell’s Kitchen”. Gordon Ramsey är minst sagt speciell. Han är så vansinnigt otrevlig mot sina tävlande. Antar att meningen är att dom ska lära sig att prestera under stress? Men allvarligt talat det får väl ändå finnas gränser? Han predikar just nu vikten av att kommunicera med sina arbetskamrater. Att lagandan är det viktigaste. Undrar om han själv tycker att han föregår med gott exempel? Skulle inte tro det.
Man kan tycka vad man vill om Gordon Ramseys stil. Han lockar tittare. Det är ett faktum. I jakten på tittarsiffror är allt tillåtet. Därför blev jag inte det minsta lilla förvånad när den skrikande kockens framgångskoncept plockades upp av en svensk kanal. Jag har inte sett ”Kniven mot strupen” på TV3 än. Jag har bara sett trailern. Det räcker. Den svenska Gordon Ramsey-wannabe-kocken är så pinsam att jag blundar för att inte skämmas ihjäl. Vem vill vara som Gordon Ramsey? Frivilligt dessutom. Pinsamt var ordet.
Dagens uppdrag
30 november 2009 kl 15:3215 timmars sömn. Snacka om att man är trött om man sover så länge. Dessutom tvingade jag mig upp ur sängen. Jag hade utan problem kunnat somna om. Jag trodde att jag höll på att bli sjuk igår. Idag känns det inte riktigt lika illa men jag balanserar nog på kanten till att ligga tokdäckad känns det som. Alltså är dagens uppdrag att ta hand om mig själv.
Är svaghet skrämmande?
29 november 2009 kl 23:19Jag skulle kunna skriva om min hemska huvudvärk. Om att jag har ont i hela kroppen. Om att min hals känns svullen. Jag skulle också kunna beklaga mig över att jag fortfarande inte lyckats ta mig ur min svacka. Att livet känns fortfarande rätt pissigt. Att känslan av tomhet består. Men vad leder det till? Inte ett dugg.
Jag försöker att inte bejaka negativa tankegångar. Man mår inte bättre av att tycka synd om sig själv hur lockande det än är. Jag är stolt över hur jag numera tar tjuren vid hornen när motgångarna dyker upp. Samtidigt så kan jag fundera över hur hälsosamt det egentligen är att hela tiden behöva vara så stark?
Att jag valt att vara öppen med min panikångest har hjälpt mig i min kamp. Men jag börjar undra om alla verkligen kan hantera denna vetskap? Är folk rädda för att kontakta mig? Att jag vågar visa mig svag gör mig faktiskt starkare. Jag är starkare nu än när jag kämpade för att upprätthålla en perfekt fasad.
Lady Gaga gillar Ace of Base
29 november 2009 kl 10:15Lady Gaga är coolast. I en intervju på Billboard-sajten berättar världens hetaste popstjärna att hon influerats av 90-talsmusik som Ace of Base när hon skrivit sina monsterhits. Respekt till Jenny och gänget helt enkelt!
Frukost och webb-tv
29 november 2009 kl 09:49Dricker blåbärssoppa och ser på ”Debatt” som handlar om klimatkrisen. Sköljer ner alla mina vitamintabletter med den vidriga hampaproteindrycken. Är så hälsosam att jag nästan blir mörkrädd.
Dagens ligg: Taylor Lautner
28 november 2009 kl 17:06
Jag är en gammal snuskbög. Jag tänker snuskiga tankar om en 17-åring. Fy skäms. Men hur vansinnigt het är inte Taylor Lautner? Bilderna på den hunkiga varulven i nya numret av Rolling Stone är olagligt sexiga. Men mest fascinerande är paparazzi-bilderna från plåtningen. Han är om möjligt ännu hetare när han fotograferas i smyg.
En oformbar klump
28 november 2009 kl 15:37Bloggade dåligt igår. Fy på mig. Satt som klistrad framför datorn på jobbet och programmerade hemsidor. Var effektiv. Produktiv. Sen kom ex-Tomas på den lysande idén att köpa bag-in-box. Plötsligt satt vi där och drack vin. Mycket vin. Plötsligt var klockan alldeles för mycket. I ren desperation rev vi upp pappkartongerna och klämde ur de sista dropparna ur påsarna. Förtappade? Ja.
Nu ligger jag och hungrar ihjäl på soffan. Jag måste ha mat. Men det innebär att jag måste resa på mig. Det innebär att jag måste klä på mig. Att jag måste gå utanför dörren. Jag tror inte omvärlden är redo att möta denna skräckinjagande syn. Det som en gång var mitt ansikte kan nu bara beskrivas som en oformbar klump mellan mina axlar.
Ni behöver inte oroa er
27 november 2009 kl 12:52Nu börjar omvärlden oroa sig för mig. Har haft mobilen inställd på ljudlös hela veckan. Det kändes nödvändigt för att jag överhuvudtaget skulle orka gå och jobba. En mobil som ringer och piper oavbrutet kan ju få vem som helst att bli tokig. För mig är det dessutom panikångestframkallande. När jag inte är i form försöker jag eliminera alla stressande faktorer. Åtminstone dom jag kan påverka själv. Så till min älskade familj och vänner (jag vet ju att ni följer bloggen) vill jag alltså bara säga att ni inte behöver oroa er. Snart är jag på banan igen. Jag är stark!
Om bögtjockisar och sjuka ideal
27 november 2009 kl 02:52Såg ni ”Generation fett” på TV3 igår? Jag fastande framför programmet på webb-tv nu när jag kom hem. En timmes smygtitt på en homosubkultur med ”chubs och chasers” som dyrkar fetma. Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva det jag såg.
Killen på bilden heter Chubby Mikey och är en glad Memphis-bög som väger 220 kg. Han berättar att han nu nått sin trivselvikt. Min första tanke när jag ser honom är att det är coolt att han är så självsäker. Han trivs verkligen med sig själv. Jag funderar vidare under programmets gång. Varför tycker jag att han är cool? För att han verkar skita i omvärldens stereotypa skönhetsideal? Ärligt talat nu. Om man väger 200 kilo är man väl ändå sjukligt överviktig? Skulle det vara något beundransvärt? I så fall kan vi ju också applådera när tonårstjejer stoppar fingrarna i halsen och spyr.
Den svenska bögen Daniel berättar om hur utseendefixerad gayvärlden är. Hur de allra flesta inom ”den vanliga” gayvärlden har ett och samma ideal. Jag håller såklart med. Många bögar är galet utseendefixerade. Jag lever inte heller upp till den åtråvärda sexpacksmagen på långa vägar. Men vad är skillnaden på att vissa dyrkar musklerknuttar medan andra vill ha tjockisar? Det stör mig att någon kallar det ena ytligt för att i nästa sekund säga att han själv bara gillar feta. Är det inte just ytan han bryr sig om då?
Kroppsideal är alltid ett intressant ämne att diskutera. Varför är det mer okej att attackera smala människor än att göra detsamma mot överviktiga? Jag har alltid fått höra att jag är för smal. Det är inget jag valt själv. Jag har tyvärr extremt stora problem med att gå upp i vikt. Hur kommer det sig att folk jag träffar på allvar kan slänga ur sig saker som ”oj vad smal du är, du måste äta ordentligt”? Låt mig vända på steken. Tänk om jag skulle gå fram till någon och säga ”oj vad tjock du är, du måste sluta äta så mycket”.
Jag är högst medveten om att samhället har hyllat mer eller mindre anorektiska ideal alldeles för länge. Jag vet hur verkligheten ser ut. Men det stör mig fortfarande när folk argumenterar på ett sätt som dom aldrig själva skulle acceptera om situationen vore den omvända. Hursomhelst så är det väl tur att smaken är som baken. Vare sig baken är övergödd eller endast består av skinn och ben…
