Sitter i en taxi på väg hem till mitt älskade Södermalm. Hem till tryggheten. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast hade en utekväll i city. Lever mitt liv i mina Söderkvarter. Det har blivit så efter hela panikångest-härvan. Jag har min egen lilla Bermudatriangel där jag bor, jobbar och uträttar ärenden. Undviker att avvika från mina rutiner så mycket jag kan. Det känns säkert.

Jag vet att mitt beteende inte är speciellt konstruktivt. Men det är i allra högsta grad nödvändigt. Skulle aldrig palla att utsätta mig för påfrestande miljöer dagligen. Att leva som jag gör nu gör att min tillvaro fungerar. Men ibland måste man utmana sig själv. Ikväll var ett sådant tillfälle.

Allt som står inbokade i min kalender är ångestframkallande. Det spelar ingen roll hur roliga saker det handlar om. Är det bokat blir det något jag måste eller borde göra. Det innebär direkt att min hjärna börjar spela mig spratt. Försöker så långt det går att inte tänka på det. Försöker låtsas om som att jag tar varje dag som den kommer. Ibland lyckas jag lura mig själv. Ibland inte.

Nån timme innan kvällens möte satt jag i lugn och ro hemma på balkongen. Hade sovit siesta och kände mig riktigt avslappnad. Konstaterade att det var dags att börja bege mig in mot stan. Då högg det till över bröstet. Pulsen rusade. Hjärtat slog dubbelslag. Kände hur trycket ökade över bröstet. Pulsen slog ännu snabbare. Hjärtat bankade…

Det mest frustrerande med panikångesten är att den försöker slå klorna i mig vid tillfällen där reaktionen känns oförklarlig. När kroppen går från avslappnad till panik utan förvarning. Numera kan jag i alla fall ta kontrollen i dessa situationer. Jag har lärt mig att leva med sjukdomen. Jag vet att jag inte kommer att dö även om varje impuls i min kropp ger den signalen.

Jag stod där på balkongen och började andas djupt. Fokuserade på varje andetag. Intalade mig själv att jag hade kontroll. Sakta men säkert började hjärtat slå normalt igen. Trycket över bröstet lättade. Insåg att jag behövde ta kontroll över situationen ordentligt för att orka genomföra mötet. Bestämde mig för att powerwalka in till stan. Det är bra att skifta fokus. Att ge hjärnan något annat att tänka på.

Fick ikväll lära mig ett enkelt knep att ta till vid en panikångestattack. Räkna. Att räkna får tydligen hjärnan att byta spår. Det låter ju rimligt. Det handlar ju om att bryta sig loss från panikångestens starka grepp. Det ska jag testa nästa gång. Räkning ger ju inte träningsvärk…

Ny vecka. Ställde klockan. Jag kan inte ligga hemma och låtsas som att verkligheten inte existerar längre. Det är i princip omöjligt att beskriva det tillstånd som varit den senaste veckan. Måste slå en signal till min psykolog. Behöver ett bollplank. Men först och främst måste jag ta mig upp och ut ur lägenheten.

Idag är en skitdag. Fråga mig inte varför. Vaknade nyss. Har känt att något inte stämt dom senaste dagarna. Har försökt att inte ge efter för den sortens tankar. Idag funkar det inte längre tyvärr. Jag är låg. Riktigt låg. Fast ändå inte på något konstigt sätt.

Det hade varit enklare att vara deprimerad. Då hade jag i alla fall kunnat ta på känslorna. Jag är bara tom. Hittar inget bättre ord för mitt tillstånd. Har ingen ork. Dagar som denna vill jag bara spola förbi.

Min psykolog ringde idag för att kolla läget. Det var ett tag sen jag var där nu. Har inte känts helt prioriterat. Kanske låter konstigt men så är det. Jag var väldigt klar över vad som behövde göras för att komma vidare i min personliga utveckling. Nu har jag tagit tag i tillvaron så pass att det är dags att gå vidare med terapin. Vi bokade in ett möte på måndag. Känns bra. Behöver bolla lite tankar inför framtiden.

Nu har det gått mer än två veckor av mitt nya vita liv. Att sluta festa helt är ett tokrätt beslut. Jag har sagt att jag ska ha en renlevnadsperiod alldeles för länge utan att ha tagit tag i det. Nu är jag motiverad till tusen.

Mitt nya mål är att lista ut vad jag ska göra när jag är ledig. Vad kan man ha för fritidsintressen? Har någon bra tips på festliga saker man kan sysselsätta sig med som inte involverar rosévin eller sena och onödigt dyra restaurangbesök?

Slutligen viöl jag skriva till Hanna och andra som är rädda för att gå i KBT-terapi… Första gången jag hamnade hos en psykolog avbröt jag KBT-behandlingen efter bara ett par möten. Snubben som jag tilldelades synkade jag inte med alls. Jag klarade inte av hans lägga-huvudet-på-sned-och-titta-på-mig-som-ett-offer-attityd. Jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag kände mig inte bekväm i den situationen.

Om jag hade lyckats med terapin den där första vändan hade mitt liv antagligen sett annorlunda ut idag. Istället fortsatte jag köra på i samma spår i ytterligare fem år innan jag kraschade igen. Den gången hamnade jag som tur var hos rätt person. Jag tror att personkemin är väldigt viktig om terapi ska fungera över huvud taget.

För att kunna ta kontroll över livet med panikångest måste man acceptera sitt tillstånd. Ingen terapi i världen hjälper om man inte själv är mottaglig. Du måste själv göra jobbet. Ingen annan kan göra det åt dig.

För mig har KBT-terapi varit och är fortfarande en trygghet i min tillvaro. Genom den har jag fått verktyg att hantera panikångesten med. Jag har lärt mig att se på livet med andra ögon. Idag är jag faktiskt tacksam för dom erfarenheter den här vidriga sjukdomen gett mig. Jag har genom denna livskris blivit en bättre människa.

Visst är det skrämmande. Att bejaka sitt tillstånd gör ju att all den ångest man känner om möjligt blir ännu mer verklig. Men det gäller ändå att våga. Våga möta ångesten. Det är så man lär sig att börja kontrollera den. Jag är långt ifrån expert men jag har kommit en liten bit på vägen. Våga ta steget Hanna!

Ligger hemma på soffan och reflekterar över livet. Jag är nämligen rätt pigg när jag vaknar numera. Noll alkohol och ett mänskligare schema gör underverk för en sliten halvgammal bög. Just detta reflekterande är en viktigt del för mig i min utveckling. Målet är att se till att ha egentid när jag kliver upp på morgonen och innan jag går och lägger mig. Det krävs inte mycket för att låta hjärnan bearbeta dagen. Det är ett måste att hinna stanna upp regelbundet.

Har funderat över varför jag känner av panikångestsymptom nu när tillvaron inte alls är speciellt stressig. Läser era kommentarer. Tack Marie, Mia, Majsan och alla ni andra underbara människor som delar med er av erfarenheter och kommer med råd. Det är nödvändigt att påminnas om att kroppens reaktioner är normala hur konstiga dom än är. Det som är frustrerande är dock att jag slitit ut mig själv så mycket att detta blivit normalt. Förstår ni vad jag menar?

Jag har alltid blivit toksjuk när jag väl haft ledigt. Har varit expert på att blockera min kropps signaler under jobbperioder. Har faktiskt inte haft något val. The show must go on. När det blivit dags för semester har jag garanterat legat däckad. Det har aldrig slagit fel. När man slappnar av känner kroppen efter. Då vågar kroppen försöka hela sig. Många gånger har det varit enklare att bara köra på istället för att låta kroppen hinna reagera. Jag är inte förvånad över att det till slut gick åt helvete. Att kroppen till slut sa ifrån.

Nu funkar det likadant med panikångesten. Typ. Min kropp har äntligen tid att lyssna på signalerna från hjärnan. Detta kan faktiskt ibland kännas som ett bakslag. När jag känner panikångestsymptom trots att jag sköter mig och inte stressar. Det är orättvist men inte oförklarligt. Irriterande men nödvändigt.

Det är nästan omöjligt att beskriva hur det är att leva med panikångest för någon som inte själv varit i samma situation. Det är en orättvis jävla sjukdom. Den drabbar inte lata och svaga människor. Tvärtom. Därför valde jag tidigt att inte känna någon skam över min diagnos. Det mest skrämmande med panikångesten är att den är så lömsk. Den dyker upp när man är som minst förberedd. Man får helt enkelt ta dagen som den kommer. Idag är en bra dag. Det har jag nu beslutat mig för!