När jag stod och kollade på schlagershowen på Pride igår kväll blev jag både inspirerad och irriterad. Våra svenska artister höll stilen och hade klätt upp sig medan några av de utländska schlagerstjärnorna inte hade ansträngt sig över huvud taget. Sånt stör mig. Är det någon gång man faktiskt kan klä upp sig lite extra och ta ut svängarna så är det just under Pride-festivalen. Det kan omöjligt ha undgått någon att gayvärlden har en förkärlek till schlagerstjärnor i spektakulära scenkostymer. Det betyder inte att jag tycker att alla måste flippa ur som underbara Sibel eller Jenny Silver. Verkligen inte. Jag är för artister med sin egen stil. Men det förutsätter att man har någon stil över huvud taget.

Sämst schlagerstil: Eurovision-vinnaren Lena

Hur tänkte hon? Nästan osminkad med håret i en trist hästsvans. En tråkig grå bomullströja kombinerad med en svart vardagskjol. Eller var det en byxa? Vem bryr sig? Lena såg ut som om hon försovit sig till repet och bara slängt på sig det hon hade hemma dagen innan när hon bara gick omkring och skrotade. Inte okej. Det går inte ens att hävda att det handlar om personlig stil. Lenas uppenbarelse var bara stillös.

Senare på natten hoppade jag ur taxin utanför hotell Malmen. Eurovision-vinnaren stod utanför och rökte. I samma tråkiga kläder. Är kanske hennes stil ett medvetet val ändå? Hon siktar på att se så fullständigt ointressant ut som möjligt så att ingen ska känna igen henne. I så fall är det bara att gratulera. Hon har lyckats. Jag önskar henne lycka till framför spegeln i framtiden. Med den här taktiken är hon bortglömd innan hon ens blev ihågkommen.

Bäst schlagerstil: Hanna Lindblad

Det finns sångerskor som dansar. Det finns dansare som sjunger. Sen finns Hanna Lindblad. Som är en fantastisk sångerska och dansare. På en och samma gång. Lägg dessutom till en attityd som andra artister skulle mörda för. Pondus. Scennärvaro. Vilken superstjärna! Dessutom är Hanna Lindblad skitsnygg och galet sexig. Jag vill jobba med denna fulländade artist. Hon är fabulous. Det spelar ingen roll vad Hanna har på sig. Allt på denna fantastiska kropp blir just fantastiskt. Men till skillnad från tråk-Lena kan jag garantera att Hanna Lindblad aldrig ens skulle komma på tanken att kliva upp på en scen utan att bjuda publiken på något genomtänkt. Respekt till Sveriges svar på Lady Gaga.

Sveriges musikaliska heder ska återupprättas i Europa. Schlagergeneralen Björkman har presenterat de nya reglerna inför nästa års upplaga av Melodifestivalen. En av nyheterna är att personer som inte är svenska medborgare kan delta i tävlingen om de samarbetar med minst en svensk upphovsman. Känns som en vettig utveckling av tävlingen i jakten på bidrag som ska tilltala Europa. Något jag däremot inte riktigt fattar är att årets fiaskoartade försök med en webbjoker återkommer även nästa år. 2011 ska dessutom två av bidragen komma från nättävlingen. Visst är tanken god. Att ge låtar av upphovsmän som tidigare aldrig haft verk utgivna en chans. Men helt ärligt, hur stor är chansen att något av dessa bidrag blir det som kommer att ge Sverige framgångar i Eurovision Song Contest?

Den största förändringen är att den vanliga urvalsjuryn bara kommer att välja ut 15 bidrag. De resterande 15 bidragen väljs ut av SVT antingen bland de inskickade bidragen eller genom specialinbjudna artister och upphovsmän. Min spontana reaktion är att detta kommer förhöja kvaliteten på tävlingen avsevärt. Jag är verkligen inget Eurovision-fan. För mig är den svenska tävlingen det viktiga. Jag älskar Melodifestivalen. Det är en folkfest. Det ska förbli en folkfest. För att kunna fortsätta skapa en spännande tv-underhållning som attraherar miljonpublik år efter år krävs det att programmet innehåller vissa faktorer. Att SVT själva väljer ut drygt hälften av bidragen känns rätt. Det handlar som sagt om att skapa tv-underhållning.

De 32 bidragen i Melodifestivalen måste ha en bredd. Det måste spreta musikaliskt åt alla möjliga håll för att det ska bli kul. Jag vill hitta låtar att älska och att hata. Jag vill att tävlingen genererar ett gäng moderna radiohits men också några blivande klassiker på schlagerdansgolven. Men för att göra ett dynamiskt tv-program är det även en förutsättning att bidragen kan ges olika karaktär rent visuellt. I år var det till exempel för många ballader. Det är svårt att göra tv av ballader. Det finns inte hur många olika sätt som helst att rama in dessa låtar på. En artist som står still. Som möjligen går några steg. Kanske svajar lite synkroniserat med kören. Med eller utan ett mikrofonstativ. Med eller utan ljusstavar i publiken. Ja ni fattar.

Visst är Melodifestivalen i grund och botten en musiktävling. Med åren har dock standarden på de olika framträdandena höjts till en nivå där publiken förväntar sig något extra. Jag säger inte att ett stort påkostat shownummer är receptet för att vinna. Ett uppriktigt artistisk och musikaliskt uttryck är oftast oslagbart. Men shownumren behövs för att skapa folkfesten. En stor del av tjusningen med Melodifestivalen är faktiskt det ytliga. Spektakulära scenkostymer och schlagerkoreografi är ett måste. Om inte annat så för att jag ska slippa bli arbetslös.

Det gick käpprätt åt skogen. Helt åt helvete rent ut sagt. Eurovision-äventyret är över för Sveriges del. Med det sämsta resultatet någonsin. 2010 får vi inte ens skämmas över en bottenplacering i finalen som vi vant oss vid.

Det ska verkligen inte falla någon skugga över grymt begåvade Anna Bergendahl. Hon gjorde ett magiskt framträdande. Hon besitter en unik scennärvaro och det nya framträdandet lyfte verkligen låten ännu mer. Anna hade inte kunnat gjort någonting bättre. Anna var grym!

Det ska bli intressant att se hur snacket kommer gå nu. Ska media dra diskussionen om att Anna inte ens var i närheten av att vara den internationella juryns favorit i den svenska finalen en vända till? Kommer rubrikerna innehålla ord som fiasko eller flopp? Garanterat. För Annas skull hoppas jag att hon slipper en medial rapportering som leder till att hon skäms över sin insats. Tjejen är 18 år. Hon har en lysande karriär framför sig. Låt oss vara stolta över Anna.

Jag tycker istället att vi ska beklaga oss över att kvällens semifinal höll galet mycket högre klass än den första och att konkurrensen därmed var stenhård. Det fanns ett gäng värdiga finalister bland kvällens tävlande länder. Tyvärr verkar inte svensk musiksmak tilltala övriga Europa. Jag tycker egentligen att det är skitsamma. Melodifestivalen är fortfarande det viktigaste.

Bara några minuter kvar. Snart är det dags. Lilla söta fröken Bergendahl ska rädda Sverige från ytterligare ett schlagerfiasko. Nu står den svenska delegationen redo i kulisserna. Nerverna på helspänn. Just i detta ögonblick önskar jag att jag var där på plats. Jag håller tummarna. Heja Sverige! Heja Anna!

Foto: Lina Boström Einarsson/aftonbladet.se

I år har mitt schlagerintresse varit ungefär lika med noll. Visst var jag delaktig i ett par bidrag som båda hamnade i Globen. Hade galet kul med både Andreas och schlager-MILFen Pernilla. Men den riktiga festivalyran infann sig aldrig hos denna gamla schlagerbög. Har faktiskt aldrig ens spelat samlingsskivan med årets låtar som ligger och skräpar på kontoret.

Vad är det som har hänt? Har jag gått och blivit heterosexuell? Lyssnar jag numera bara på Winnerbäck och Kent?Nej. Nej. Men har jag tröttnat på glitter och tonartshöjningar? Jag vet faktiskt inte. Kanske. Jag har kanske fått en överdos av plymer och paljetter.

Fram tills i eftermiddags trodde jag att det var ikväll lilla söta fröken Bergendahl kvalade i Eurovision. Så dålig schlagerkoll har jag alltså numera. Miss Kylinge påpekade att det är först på torsdag som den svenska fanan ska hållas högt.

Slog lite motvilligt på tvn för att genomlida den första semifinalen från Oslo. Eurovision Song Contest har egentligen aldrig varit min grej. För många kalkonlåtar. För många låtar överhuvudtaget faktiskt. Men det ingår nästan i mitt jobb att ha koll på själva tvproduktionen.

Norrmännen sköter det bra tycker jag. Det är inte helt enkelt att redovisa den gigantiska scenen, publiken och jättearenan utan att fullständigt tappa bort artisterna i bild. Allt för ofta i ESC har man blivit åksjuk hemma i tvsoffan när bildproducenterna slagit knut på sig själva för att visa upp all teknik.

Kvällens bidrag levde såklart upp till alla förväntningar. I uselhet. Falsksång och gräsligt smaklösa scenkläder avlöste varandra på löpande band. Det kunde man kanske haft överseende med om det funnits någon bra låt. Men icke. Nyss sjöng en polsk prettosnubbe överdrivet dramatiskt omgiven av tjejer iklädda nåt folkdräktsliknande som krampaktigt höll i äpplen. I äpplen. Är det Eurovision så är det.

Synd att Anna inte tävlade ikväll. Det sägs att hennes semifinal har ett betydligt starkare startfält. Vi får väl se…

TokschlagerMILFen har skrivit så fina saker om mig på sin blogg. Tack härliga lilla människa! Jag är så glad att jag lärt känna dig. Har haft obeskrivligt kul under denna schlagersväng. Kan inte sätta ord på alla galenskaper vi roat oss med (och tur är väl det kanske?). Snodde ett par fina bilder på oss från hennes blogg…

Visst är vi söta? Så naturliga liksom… Jag vill ha samma digitalkamera som fröken Wahlgren. Den är toppen!

Puss på dig själv kära nyfunna vän! Du rockar fett ;-)

Nu är vi på efterfesten på Annexet…

Är ni redo? Nu börjar den kanske mest spännande finalen genom tiderna…

Nu är genrepet i full gång. Innan vi startade passade jag och Jessica på att se hur lika vi är. Det är skrämmande. Vi ser ju ut som tvillingar…