Åsiktsmaskinen Marcus Birro har tydligen läst min blogg. Han ser inte sig själv som den åsiktsmaskin jag beskyllde honom för att vara. Han påpekar att han minsann inte får betalt för att twittra. Det har jag aldrig påstått. Marcus Birro tjänar pengar på att tycka. I både skrift och tv. Han är framgångsrik krönikör. Om han inte hade åsikter som väcker uppmärksamhet skulle han inte få några uppdrag. Varje gång han uttrycker sig kontroversiellt stärker han sitt personliga varumärke. Som åsiktsmaskin. Oavsett om han får betalt eller inte.

Birro har bloggat vidare om sina åsikter kring Pride-festivalen. Jag säger inte att han har fel i allt han skriver. Den finns ingen som kan påstå att Pride inte är en maktfaktor. Men är det något fel med det? Under väldigt många år har vår rörelse slitit för att komma dit vi är idag. Till en punkt där samhället måste lyssna. Det finns fortfarande alldeles för många som förtrycks på grund av sin sexuella läggning. När det finns människor som förföljs, trakasseras, misshandlas och mördas på grund av sin sexuella läggning är det inte okej att uttrycka sig som Birro gör.

Jag tycker att det är riktigt jävla dumt att jämföra vilka människor det är mest synd om. Det finns många utsatta grupper i dagens Sverige. Jag tycker inte att det är ett problem att gayvärlden varit framgångsrik i vår kamp. Det är däremot tråkigt att andra grupper inte fått lika stor uppmärksamhet för sin situation.

Marcus Birro skriver att det finns ett gäng grupper som inte får samma mediala fokus som Pride. Jag undrar om han är blind? Bara genom att bläddra i dagens kvällstidningar kan man se hur fel han har. Aftonbladet har ett uppslag med en sorglig historia som orsakats av de nya hårda sjukreglerna samt en helsida om en flyktingfamilj som ska kastas ut ur Sverige. Expressen kör ett uppslag om främlingsfientlighet med anledning av Jan Björklunds burka-utspel samt en helsida om hur barn glöms bort i vårdnadstvister. Den senaste tiden har förtrycket av romer uppmärksammats stort i en artikelserie. Ingen kan påstå att de sjukskrivnas situation inte diskuteras regelbundet i det offentliga rummet. Framförallt inte nu då detta är en av de största valfrågorna. Att påstå att dessa grupper inte synliggörs är en lögn. Däremot kan man alltid diskutera huruvida uppmärksamheten är tillräcklig.

Birro föreslår att Pride skulle kunna se över sin maktposition och bredda tågen. Hur då? Alla de grupper han refererar till finns ju redan representerade. Det finns homo, bi och transsexuella som är invandrare, sjukskrivna och ensamstående och allt annat han radat upp. Pride handlar om sexuell läggning. Om kärlek. Rätten att älska den man vill.

Hela resonemanget Birro lägger fram är bara dumt. Det han vill få fram är dock viktigt. Det finns många människor i utsatta situationer som inte får det stöd och den hjälp de förtjänar. Men vad har det med Pride att göra? Varför kritisera en grupp människor för att få fram det man vill säga om andra?

Jag har inget emot Marcus Birro. Jag har inget emot åsiktsmaskiner. Tvärtom. Det vore som att kasta sten i glashus. Jag ägnar ju mig åt precis samma sak själv när jag bloggar. Jag försöker inte förminska Birro genom att ge honom denna titel. Det är faktiskt bara att gratulera mannen som inte vill kallad åsiktsmaskin. Hans åsikter har fått folk att reagera igen. Och det är ju hela poängen. Sverige behöver vakna till och engagera sig. Det är nog jag och Marcus Birro överens om i alla fall.

Läste i en kommentar från Mimmi att Marcus Birro lyckats hamna i blåsväder på Twitter. Tydligen har proffstyckaren uttryckt en del kontroversiella åsikter riktade mot Pride och transsexuella. Surfade in för att se vad han skrivit. Här är fyra av de klyftigaste inläggen:

PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.

I själva verket finns det få utsatta grupper som blir så omhuldade,omskrivna, debatterade, älskade och värnade som gayrörelsen med sällskap.

Vad ska man säga? Somliga lever på att tycka saker. Gärna så kontroversiella saker som möjligt. Uttrycker man sig tillräckligt kontroversiellt tillräckligt ofta kan man göra en karriär av det. Marcus Birro är bara en bland många åsiktsmaskiner. Han är inte ensam om att medvetet trampa folk på tårna för att få uppmärksamhet. Det har han gjort många gånger förut. Det lär han göra många gånger igen. Därför orkar jag inte riktigt bli upprörd.

Birros resonemang är bara dumma. Medvetet dumma. Vilket gör dem om möjligt ännu dummare. Låt mig ställa en fråga. Är det inte synd om mig om jag stukar foten när det finns barn som svälter i Afrika? Precis så dumma som den frågan är hans resonemang.

Det är galet gayigt i mina kvarter just nu. Sofo goes Pride kallas det gemensamma initiativet från butiker och restauranger i området. Det hänger Pride-flaggor utanför vart och varannat ställe. Blir lycklig av att se regnbågsfärgerna. Stolt och lycklig. Jag är i och för sig alltid stolt över att vara bög. Eller snarare så är jag alltid stolt över att vara mig själv. Som råkar vara bög. Stolheten jag känner nu handlar mer om samhällets stöd till oss hbt-personer.

Mötte upp min kära väninna Duvan på kontoret strax efter lunch för att hjälpa Anna Bergendahl med en outfit till hennes Pride-framträdande. Schlagervinnaren själv dök upp strax därefter och vi plockade ihop en schysst look till henne ganska snabbt. Lite street. Lite glam. Lite 80-tal. Mycket färger. Väldigt Pride men samtidigt väldigt Anna. Vänta tills i morgon så ska ni få se!

Tog en promenad med tjejerna upp till Götgatsbacken och kollade i affärer. Jag skriver tjejerna. Men egentligen var det bara en tjej som var ute och spatserade på Söder. Tillsammans med två tanter. Vi kom nämligen in på samtalsämnet ålder. Lilla rara söta Anna kunde inte tro att jag passerat 30-årsstrecket. Hon gissade på att jag var 28 år typ. Tack! Själv är hon född 1991. Nittonhundranittioett. Hon föddes något halvår efter att Carola släpade in schlagerfläkten för första gången. Hon hade inte ens börjat på dagis när jag tog mina första stapplande steg i högklackat. Bara ett par exempel. Så att vi får lite perpektiv.

Har sett den grymt intressanta filmen 8: The Mormon Proposition. En viktig dokumentär om hur Mormonkyrkan i USA lyckades ta ifrån homosexuella rätten att gifta sig i Kalifornien. Mannen bakom filmen Reed Cowan är gay och själv före detta mormon. Hans redovisning av spelet bakom kulisserna är ett skrämmande bevis på hur tillräckligt mycket pengar kan köpa röster och avgöra ett val.

Proposition 8 kallades det förslag till tillägg i Kaliforniens grundlag om att ”enbart giftermål mellan en man och en kvinna är giltiga och erkänns av staten Kalifornien”. Förslaget segrade i en folkomröstning som genomfördes samtidigt med presidentvalet i USA 2008 och tog ifrån homosexuella rätten till äktenskap som delstatens högsta domstol legaliserat bara månader tidigare.

Mormonernas högsta ledare profeten Thomas S. Monson aktiverade rörelsens medlemmar för att se till att förslaget skulle röstas igenom. På bara några dagar fick han hundratusentals mormoner över hela USA att donera 30 miljoner dollar till kampen mot homosexuella. Det finns en förklaring till att det gick så fort. Mormonerna är vana att betala. Tydligen så ska medlemmarna skänka en massa pengar till kyrkan löpande för att få vara med. Jag har svårt att se att det är Gud som tycker att kyrkans bankkonto måste fyllas. Men mormonernas profet står tydligen i direktkontakt med Gud och säger han att medlemmarna ska betala måste det givetvis vara Guds vila. Genom att skapa en organisation att gömma sig bakom såg Mormonkyrkan sedan till att slippa stå som avsändare under kampen.

Dokumentären offentliggör en mängd hemliga dokument och inspelningar som visar Mormonkyrkans mångåriga kamp för att krossa HBT-världens rättigheter. Den visar även kyrkans förtryck av sina egna medlemmar som är homosexuella. Unga mormoner utsätts för elektrisk chockterapi för att botas. Hundratals homosexuella ungdomar inom kyrkan har begått självmord. Ännu fler har stötts ut och tvingas leva på gatan.

8: The Mormon Proposition är ett bevis på hur en religiös rörelse kan vara ett hot mot den demokratiska processen. Att det i Guds namn går att mobilisera krafter starka nog att ta ifrån en grupp människor deras lagliga rättigheter. Jag blir mörkrädd när jag ser mormonbiskopen D. Chris Buttars jämföra homosexuella med radikala muslimer och säga att ”gays represent the greatest threat to America going down today”. Att den läskiga gubben dessutom är senator gör saken ännu värre. Inte för att det kommer som en nyhet att det sitter fördomsfulla män på maktpositioner. Men påminnelsen är lika skrämmande varje gång.

Nu är bröllopsvalsen avklarad. Hela slottet dansar. Mitt homohjärta klappar extra fort när jag plötsligt ser två killar dansa vals med varandra mitt bland alla kungligheter. Peter Jöback och hans blivande make Oskar såg till att åtminstone ett samkönat par fanns representerade på slottets dansgolv. För Sverige i tiden. Helt enkelt.

Förra veckan dömdes Steven Monjeza och Tiwonge Chimbalanga i en domstol i Malawi. Till 14 års fängelse. För att dom älskar varandra. För att dom är bögar. För att dom valt att manifestera sin kärlek inför andra. Brottet är att de förlovade sig vid en offentlig ceremoni. De fälls för att ha brutit mot Malawis lagar mot homosexualitet. Den malawiska lagstiftningen förbjuder sexuella kontakter mellan personer av samma kön. Det finns dock inget förbud för kärleksrelationer och det finns inga bevis för att de skall ha utfört några olagliga homosexuella akter.

Steven Monjeza och Tiwonge Chimbalanga dömdes till det hårdaste straffet för att de förklarade varandra sin kärlek. Jag riktigt kokar i hela kroppen när jag läser artiklarna om paret. Som bög i Sverige är det lätt att glömma bort hur verkligheten ser ut i alldeles för många andra delar av världen. Vi har kommit långt i kampen här på hemmaplan. Visst finns det fortfarande pappskallar som förtrycker oss. Absolut. Men vi har i alla fall friheten att älska. Vi har stöd från samhället. Vi har lagliga rättigheter. Fy fan för att vara gay i Malawi. Fy fan för Malawi.

Så här grova brott mot mänskliga rättigheter får inte gå obemärkt förbi. Steven Monjeza och Tiwonge Chimbalanga är hjältar som vågar utmana det förtryckarsamhälle de lever i. Hjältar som behöver stöd. Två människor kärlek kan inte beskrivas som grovt oanständig. Två människor kärlek kan inte beskrivas som ett onaturligt beteende.

Madonna har startat en egen namninsamling för att kräva parets frigivning. Hon har adopterat ett barn från Malawi och driver ett stödprojekt för landet. Hon säger i ett uttalande:

I am shocked and saddened by the decision made this week by the Malawian court, which sentenced two innocent men to prison. As a matter of principle, I believe in equal rights for all people, no matter what their gender, race, color, religion, or sexual orientation. This week, Malawi took a giant step backward. The world is filled with pain and suffering; therefore, we must support our basic human right to love and be loved. I call upon the progressive men and women of Malawi—and around the world—to challenge this decision in the name of human dignity and equal rights for all.

—Madonna

Läs mer om fallet hos tidningen QX där Jon Voss följer Steven och Tiwonges öde.
Madonnas kampanj
Amnestys kampanj

Kitty Jutbring skrev en grym krönika i gårdagens Aftonbladet. Det har varit Pridefestival i Göteborg. Kitty var där. Hon trivdes som en färgstark regnbågsfärgad fisk i vattnet.

”Att komma ut, leva och existera som gay är fortfarande inte enkelt. Att bli ifrågasatt, särbehandlad och tidigt få veta att man minsann står tydligt utanför heteronormen gör att man tvingas tänka, agera och inte ta allt förgivet, man kan inte bara flyta med och slippa ta ställning. Jag tror att man som bög eller flata tvingas tänka till, se det viktiga i livet och prioritera kärleken.

Hade jag fött ett oönskat barn hade jag föredragit att adoptera bort det till ett homopar. Chansen till en öppnare, varmare och mer fördomsfri uppväxt skulle öka markant anser jag. Jag vet att jag generaliserar, men jag tror på min tes.”

Bra skrivet. Tänk om alla hade den inställningen. Tack Kitty!